Så fungerar en solcell
En solcell är en tunn skiva eller film av ett halvledarmaterial som är strukturerat så att om den är belyst så uppstår en spänning mellan framsidan och baksidan. Det finns ett antal olika teknologier på marknaden idag men igentligen bara två huvudtyper vi kommer i kontakt med som konsument, kristalint kisel och tunnfilm.
Kristallina Kiselceller
Kristallina celler är mest förekommande idag då de har högre verkningsgrad än tunnfilmsceller. En indivduell solcell avger en relativt låg spänning därför seriekopplar man cellern för att få en användbar spänning. En cell är känslig mot fukt och man laminerar därför cellerna för att skydda dem, vanligvtis lägger man laminatet i en ram och framsidan täcks vanligtvis av ett högtransparant säkerhetsglas. Det finns också så kallde flexibla eller semi flexibla solpaneler för firtidsbruk som använder sig av en TPT eller aluminiumkärna samt ett PE eller ETFE material som framsida för att skydda. Det finns två huvudgrupper av kristallina celler, Polykristalina och monkristalina. Monokristallina solceller har i allmänhet en högre verkningsgrad än polykristallina. Anledningen är att monokristallin cellen är gjord av en enda mycket stor ren kristall. I motsats innehåller polykristallin cellen många små kristaller. Den monokristallina är jämn i kulören (svart) medans polykristallina är blå skimmrande.
Tunnfilm
Tunnfilmstekniken hanterar inte celler som enskilda skivor, Istället läggs en följd av tunna skikt på ett substrat. Substratet är oftast glas. Det finns många olika sorter tex. a-SI, InGa, CIGS etc där det material man använder ger namn åt tekniken. Tunnfilmspanelr levererar idag lägre effekt per yta, men tar bättre vara på diffust ljus än kristallint kisel . Användandet av dessa antas öka under kommande år.